I går kväll var det dags för presidenten att tala till kongressen och nationen i det årliga State of the Union. Istället för att sitta hemma, bestämde jag mig för att ansluta mig till en fin DC-tradition och gå till någon bar för att titta och lyssna. Gärna ett av de klassiska haken i närheten av kapitolium. Lite googlande antydde att det snabbt kunde bli fullt, så redan trekvart innan talet började knep jag den sista platsen i baren på Capitol Lounge, ett mäklarstenkast från händelsernas centrum. Jag har varit där tidigare när Chris Cillizza har haft bloggträff. Hade det varit fullt var min plan B att fortsätta en bit nerför gatan till lika klassiska Hawk ‘n’ Dove.
Visa State of the Union på en större karta
Konstitutionen påkallar att presidenten berättar för kongressen hur det står till i unionen. USA:s första två presidenter (Washington och Adams) höll tal, men den tredje presidenten (Thomas Jefferson) bröt denna tradition när han tillträdde 1801 eftersom talet påminde för mycket om det brittiska “Speech from the Throne”. Istället skickades helt enkelt ett brev som fick läsas upp i kongressen. En tradition som fortsatte fram till 1913, när Woodrow Wilson själv började hålla talet. Själva termen “State of the Union” dök först upp med FDR 1934. Fler årtal: 1923 (Calvin Coolidge) började talet att sändas i radio, 1947 (Harry S Truman) började tevesändningarna, från 1965 (LBJ) har talet hållits på kvällen och 1997 (Bill Clinton) dök det för första gången upp på webben. Talet är inte längre så mycket en redogörelse för tillståndet i nationen, utan är mer en blandning av kampanj- och linjetal.
Nåväl, med kapitolums belysta kupol utanför fönstret (ok, det var en dragning. Med näsan tryckt mot fönstret hade man sett statyn på kupolens topp. Men ändå.) och med Wolf Blitzers uppsnack på ett tjugotal teveapparater i baren började stället fyllas. Pitchers med Bud Light och fat med kycklingvingar (kvällens special, 25 cent/vinge) skickades runt och shotsglas förbereddes för det drinking game som hör till traditionen.
När talet började sjönk ljudnivån direkt. Publiken var städad och ska man döma av applåderna så var sympatierna i rummet spridda. Flest demokrater (som det alltid är), en hel del republikaner och någon enstaka som tjoade när Rand Paul syntes i bild. God stämning över lag och när talet var över utbröt en partipolitiskt obunden talkör som mässade: four more beers!
Promenaden hem gick förbi kongressbiblioteket, kapitolum och högsta domstolen, belyst och ackompanjerad av alla de poliskorteger som strålade ut från kongressen.
No related posts.
Pingback: Politics and Pints | Sven Wennerström