Wikileaks fyller en viktig funktion, men själva Wikileaks räcker inte till. Det måste till något annat, mycket bättre.
När journalister inte längre har resurser för omfattande grävjobb och när makten sluter sig – som till exempel när regeringen struntar i att lämna ut offentliga handlingar i tid – fyller Wikileaks en viktig funktion. Med tillgång till källmaterial kan den tredje statsmakten (i vilken form den nu kommer att ha) fortsätta att fungera som vakthund.
Wikileaks har utan tvekan varit en pionjär, men nu är det hög tid för en efterföljare som adresserar ett antal fundamentala problem:
Wikileaks skyddar inte sina källor
Julian Assange hävdar att själva Wikileaks är designat så att källornas identitet inte kan spåras. Men facit så långt visar att källskydd i mycket liten utsträckning är en teknisk fråga. Den förmodade källan bakom Wikileaks stora släpp – Bradley Manning – sitter i förvar och väntar på rättegång. Julian Assange har envist hävdat att han inte kände till Mannings identitet som källan till materialet, även om det påstås att Manning innan läckan vänt sig Assange för att rådgöra om hur materialet skulle hanteras.
När Manning arresterats utlovade Wikileaks finansiellt stöd för att täcka advokatkostnaderna – men de utlovade $50,000 dröjde månad efter månad tills de i december blev till $20,000, som dröjde ytterligare en månad innan de slutligen betalades. Fast då hade de ursprungliga $50,000 blivit till $15,100.
Manning är inte den enda som råkat illa ut. Rudolf Elmer – källan bakom Julius Bear-släppet, fälldes i förra veckan av Schweizisk domstol.
Den tekniska lösning som Wikileaks litat på för att skydda sina källor är alltså bara en liten del av ett heltäckande källskydd. Ersättaren till Wikileaks måste vara designat – nu pratar vi inte teknisk design – på ett sätt som innehåller betydligt fler försvarslinjer och tydlig rådgivning för ett avsevärt starkare källskydd.
Wikileaks devalverar nyhetsvärdet
De dokument som läckts genom Wikileaks har förvisso lett till stort mediegenomslag, men nyhetsvärderingen har ofta varit tveksam. Det skulle kunna vara journalisternas fel, men det finns en systematik i den märkliga nyhetsvärderingen.
Problemet med framför allt Afganistandokuementen var att själva läckan och publiceringen i sig överskuggade innehållet i dokumenten. Enkelt uttryckt: det blev en massa artiklar om Wikileaks, men inte så mycket debatt om innehållet i de läkta dokumenten.
Wikilekas uppmärksammade problemet och har sedan dess arbetat tillsammans med etablerade nyhetskanaler för Irak-dokumenten (i begränsad omfattning) och nu senast diplomatförsändelserna, där styrningen har varit hård. Så hård att Wikipedia närmast har fungerat som en PR-byrå och genom konsulter som suttit på exklusivitetsavtal placerat material i media. Resultatet har blivit fragmenterat och oproportionerligt stort fokus har legat på meningslösa, skvallerbetonade nyheter.
Dessutom fungerar det faktum att dokumenten kommer från Wikileaks som ett frikort för politiker att säga “inga kommentarer” in absurdum. Och det fungerar uppenbarligen. Det faktum att ett dokument passerat Wikileaks försämrar alltså dokumentets styrka som källa.
Wikileaks har smittats av Julian Assanges usla omdöme
Till mytbildningen kring Wikileaks ingår en stor portion personkult kring Julian Assange och dessvärre – för Wikileaks – verkar det inte riktigt som han fyller den kostym som givits honom. Utan att gå in på sexanklagelserna, så tvingas jag konstatera att Assange agerat på ett oerhört obegåvat sätt.
Assange är inte i en position där han kan hävda att det han gör som privatperson inte har med Wikileaks att göra. Ska han representera organisationen är det inte ok att bete sig på ett sätt som riskerar att smutsa ner varumärket. Och den gränsen passerade Assange långt innan de händelser som nu prövas av rättsväsendet inträffade.
När Assange sedan stormar ut från intervjuer och börjar yra om Guantanamo är det för sent att börja skademinimera. Oavsett om Assange från början haft fel drifkrafter, eller om han helt enkelt inte har räckt till för sina uppgifter, så är det uppenbart att han är direkt olämplig i sin roll som företrädare för organisationen.
Diskussionen handlar i grund och botten om förtroende. Det finns nämligen en intressant parallell i Bob Woodward, som i höstas släppte boken Obama’s Wars. I boken beskriver Woodward hur han fick tillgång till ett läckt dokument som kom direkt från Vita Husets Situation Room. Efter journalistiskt övervägande publiceras dokumentet (med någon formulering struken) i Washington Post och tillsammans med ett hundratal intervjuer – bland annat med President Obama – finns det med som bakgrundmaterial till boken.
Bob Woodward hyllas som hjältejournalist när han publicerar läckt material och får presidenten att ställa upp på en intervju för att kommentera innehållet (en riktig intervju, där de satt ner och presidenten inte bara gav svaret “inga kommentarer”). När Wikileaks släpper långt mindre explosivt material utmålas Wikileaks och Assange som kriminella och samhällsfarliga.
Skillnaden är dels att Woodward och The Post under flera decennier har byggt upp ett förtroende och dels att Woodward har förstånd att vårda sina källor och det material de lämnar till honom. Inget av detta kräver en papperstidning för att fungera, men det kräver eftertanke och åratal av hårt arbete.
Woodward behövde inte Wikileaks, men hur länge kommer det att finnas ekonomiska möjligheter att hålla sig med journalister som jobbar heltid ett år eller så på ett knäck? Jag tror att det behövs en plattform som Wikileaks för att effektivisera journalistiken så att den blir möjlig att uträtta också i morgon.
Wikileaks är dock inte svaret. Istället behövs en plattform som skyddar källorna och agerar på ett ansvarsfullt och förtroendeingivande sätt. Kanske finns ett exempel i hur al-Jazeera och The Guardian har jobbat med den senaste stora Palestinaläckan, även om det är för tidigt att uttala sig säkert.
Egentligen är det märkligt att inget av de större tidningshusen har skapat en sådan plattform.
Uppdatering 26/1: Knappt hade jag hunnit skriva detta förrän jag ser att New York Times funderar på att starta just en sådan plattform.
TweetWikileaks fyller en viktig funktion, men själva Wikileaks räcker inte till. Det måste till något annat, mycket bättre. När journalister inte längre har resurser för omfattande grävjobb och när makten...
