Användandet av Sociala medier i den svenska valkampanjen har varit ett hett ämne. Men när det ska diskuteras kommer alltid Obama-kampanjen i vägen, eller rättare sagt myten om Obamas valkampanj. Så innan jag ens försöker samla tankarna om hur sociala medier påverkade – eller inte påverkade de svenska väljarna – behöver vi reda ut en del kring Obama-kampanjen. Emanuel Karlstens sammanfattar bra i en krönika i expressen, där han driver följande teser:
- Obamas valseger frälstes av internet och sociala medier
- Partierna anställde valstrateger som, flera år i förväg, besökte USA för att lära sig av Barack Obamas stab. Men väl hemma har ingen satsning lyft.
- Obama [lyssnade] och kanalisera[de] engagemang till något praktiskt där jag är just nu. Ett praktiserande av politik.
Jag var en av alla de konsulter som var över i USA för att delta och lära. Dessutom är jag nu inblandad i en av kampanjerna inför mellanårsvalen, så tror jag att jag kan nyansera bilden lite. Min tes är nämligen att de “strateger” som beskrivs i krönikan lärde sig en hel del och använde sina kunskaper på ett fullt rationellt sätt i valkampanjen.
Så låt oss bena upp det här och ta det från början genom gå tillbaka till primärvalen. Obama hade till skillnad från huvudmotståndaren Clinton ingen lång politisk karriär att luta sig emot när han valde att ställa upp i racet. I amerikansk politik innebär det att han heller inte hade lika väl upparbetade kontakter med stora donatorer eller ett lika väl utvecklat register över sympatisörer och anhängare. För att ha en chans att bita sig fast i primärvalen, satsade han allt på ett kort – att vinna eller försvinna i Iowa där de första primärvalen hålls.
För att organisera arbetet i Iowa anlitades Steve Hildebrand, en välkänd (men något udda) politisk konsult som sedermera blev vice kampanjledare . Hans slutsats var att för att lyckas måste Obama nå ut till väljargrupper som traditionellt inte röstar. I ett land där valdeltagandet vanligtvis ligger kring 55 procent, är det mer rationellt att få existerande sympatisörer som inte röstar att gå till valurnorna än att övertyga röstande motståndare att byta åsikt. En av dessa viktiga grupper var studenter och illustrerar kampanjens problem tydligt: de var i stor utsträckning inte registrerade väljare och fanns därför inte med i de register som kampanjen hade tillgång till.
Svaret blev att experimentera med sociala medier. Inte för att bedriva kampanj, utan för att få en första kontakt på de arenor där dessa personer redan befann sig. På så sätt kunde man skörda e-postadresser och fylla registren med människor som senare skulle kunna bli donatorer och volontärer. Sociala medier och online-aktiviteter var lösningen på ett konkret problem.
Nästa konkreta problem var att dessa nyvunna, entusiastiska sympatisörer inte stämde överens med typiska donatorer. Det är inte helt enkelt att få en student eller en ensamstående mamma att skriva ut en check på 100 dollar eller mer. Därför blev den andra stora delen av online-kampanjen att skapa en infrastruktur för små donationer – där många små belopp till slut blev till enorma summor. Också detta en lösning på ett konkret problem.
Ser man på de aktiviteter som genomfördes online så går i princip samtliga ut på något av ovanstående: att få besökaren att lämna sin mailadress, eller att genomföra en donation.
Så frälste internet Obamas kampanj? Svaret är tveklöst ja. Men inte genom att kampanjen flyttade ut på nätet, utan genom att registren över frivilliga och det ekonomiska utrymme som skapades gjorde att Obama kunde bedriva en i stort sett felfri traditionell kampanj.
Jämförelsen med de svenska kampanjerna haltar alltså. De triviala skillnaderna är att volontärsarbetet i Sverige är i princip obefintligt och pengagåvor till politiska partier inte är särskilt vanliga. En Obamaliknande kampanj är helt enkelt inte meningsfull att genomföra i Sverige.
Det innebär inte att de som åkte över för att studera Obama-kampanjen kom hem tomhänta. Sättet att organisera den traditionella kampanjen i Sverige har på flera håll inspirerats av Obamas kampanj.
Framför allt är det Socialdemokraterna som kan vinna på den typ av mobiliseringskampanjer som genomförs i USA. På samma sätt som i USA, finns det för Socialdemokraterna områden i Sverige – vi talar om förorter som Tensta, Rosengård och Skäggetorp – där väljarstödet är starkt, men valdeltagandet lågt. Där har S bedrivit riktade kampanjer, med bland annat dörrknackning, enligt en modell direkt hämtad från USA.
Här har kampanjerna tagit ett stort kliv framåt jämfört med för fyra år sedan. I Stockholm knackades det dörr som aldrig förr och i Linköping utgick aktiviteterna från ett amerikanskinspirerat valcenter. Bara för att nämna ett par exempel.
Min slutsats är att svenska partier har lärt av de amerikanska kampanjerna och tagit med sig de delar hem som fungerar i ett svenskt sammanhang och att valrörelserna i dessa avseenden har bedrivits på ett rationellt sätt.
{ 4 comments }


