August 2010

Om Sverigedemokraternas film – som väl alla har sett vid det här laget – finns en del att säga.

1. Den var naturligtvis aldrig tänkt för teve. Att få den förbjuden är ett smartare (och billigare sätt) att få spridning än att betala TV4.

2. Filmen ska mobilisera väljarna, inte locka nya väljare. Med tre veckor kvar till valet är det inte läge att övertyga nya väljargrupper. SD har mycket mer att vinna på att mobilisera sina sympatisörer och försöka få dem att faktiskt gå till valurnorna. Därför är filmens budskap rationellt.

3. Efter att ha sett filmen behöver ingen längre låtsas att SD har blivit ett “vanligt parti”

Om Sverigedemokraternas film - som väl alla har sett vid det här laget - finns en del att säga. 1. Den var naturligtvis aldrig tänkt för teve. Att få den förbjuden är ett smartare (och billigare sätt) att få spridning än att betala TV4. 2. Filmen ska mobilisera väljarna, inte locka nya väljare. Med tre veckor kvar till valet är det inte läge att övertyga nya väljargrupper. SD har mycket mer att vinna på att mobilisera sina sympatisörer och försöka få dem att faktiskt gå till valurnorna. Därför är filmens budskap rationellt. 3. Efter att ha sett filmen behöver ingen längre låtsas att SD har blivit ett "vanligt parti"

{ 1 comment }

Det s-märkta förslaget om att utveckla servicen i anslutning till kollektivtrafiken i Stockholm har unisont hånats. Men substansen är inte så tokig som det kan verka. Förslaget är bara illa formulerat.

Artikeln tar upp två frågor som var för sig inte är särskilt kontroversiella. Dels konstateras att den kommersiella exploateringen av SL:s fastigheter kan ökas och dels diskuteras det så kallade livspusslet.

Sant är också att genom att kombinera två knäckfrågor, där den ena på ett naturligt sätt blir lösningen på den andra, är ett enastående effektivt sätt att driva opinion.

Problemet i det här fallet är artikelförfattarna gör det klassiska nybörjarmisstaget att försöka limma ihop två frågor som inte har med varandra att göra (och där den presenterade lösningen dessutom inte ligger inom politikens domäner). Det är nämligen – milt uttryckt – är en svårsåld slutsats att exploateringsgraden i SL-fastigheter skulle innebära lösningen på stressade småbarnsföräldrars bekymmer.

För att få ihop resonemanget tvingas artikelförfattarna ta till förslag, eller snarare förhoppningar,  om matkassar, tvätt och bredband. Tjänster som redan finns eller som skulle funnits om efterfrågan existerat. Den friktion som uppstår när frågorna ska kopplas samman är ett enkelt och tacksamt mål att skjuta in sig på. Det är bara att sikta på butlern.

Skadan blir dubbel: inte nog med att Socialdemokraterna gör sig till åtlöje i breda och viktiga väljargrupper, man försvårar också den politiska processen för viktigt och konkret arbete i SL:s politiska ledning genom att göra fastighetsfrågan till en valfråga kopplad till hushållsnära tjänster.

Naturligtvis kan det finnas en valtaktiskt strategi bakom, en strategi som inte är uppenbar utan tillgång till väljarundersökningar och analys av valdata. Att S också skapat en kampanjsajt tyder möjligen på det. Men minns då att S i Stockholm endast hade knappt 17 procent av rösterna i senaste valet (2009) – mindre än både M och Fp och med Mp flåsande i nacken. I ljuset av det utstrålar inte debattartikeln valtaktiskt finlir.

Det s-märkta förslaget om att utveckla servicen i anslutning till kollektivtrafiken i Stockholm har unisont hånats. Men substansen är inte så tokig som det kan verka. Förslaget är bara illa formulerat. Artikeln tar upp två frågor som var för sig inte är särskilt kontroversiella. Dels konstateras att den kommersiella exploateringen av SL:s fastigheter kan ökas och dels diskuteras det så kallade livspusslet. Sant är också att genom att kombinera två knäckfrågor, där den ena på ett naturligt sätt blir lösningen på den andra, är ett enastående effektivt sätt att driva opinion. Problemet i det här fallet är artikelförfattarna gör det klassiska nybörjarmisstaget att försöka limma ihop två frågor som inte har med varandra att göra (och där den presenterade lösningen dessutom inte ligger inom politikens domäner). Det är nämligen - milt uttryckt - är en svårsåld slutsats att exploateringsgraden i SL-fastigheter skulle innebära lösningen på stressade småbarnsföräldrars bekymmer. För att få ihop resonemanget tvingas artikelförfattarna ta till förslag, eller snarare förhoppningar,  om matkassar, tvätt och bredband. Tjänster som redan finns eller som skulle funnits om efterfrågan existerat. Den friktion som uppstår när frågorna ska kopplas samman är ett enkelt och tacksamt mål att skjuta in sig på. Det är bara att sikta på butlern. Skadan blir dubbel: inte nog med att Socialdemokraterna gör sig till åtlöje i breda och viktiga väljargrupper, man försvårar också den politiska processen för viktigt och konkret arbete i SL:s politiska ledning genom att göra fastighetsfrågan till en valfråga kopplad till hushållsnära tjänster. Naturligtvis kan det finnas en valtaktiskt strategi bakom, en strategi som inte är uppenbar utan tillgång till väljarundersökningar och analys av valdata. Att S också skapat en kampanjsajt tyder möjligen på det. Men minns då att S i Stockholm endast hade knappt 17 procent av rösterna i senaste valet (2009) - mindre än både M och Fp och med Mp flåsande i nacken. I ljuset av det utstrålar inte debattartikeln valtaktiskt finlir.

{ 0 comments }