“Ett litet politiskt torg betraktat från den stora basaren”
by Sven Wennerström on July 7, 2010
För ett par dagar sedan fick jag en uppmaning av Martin Lindvall att komma med en dryg distansbevakning av Almedalsspektaklet från min amerikanska horisont. Av detta blir det inget, av två skäl:
För det fösta är det svårt att skriva annat än kärleksfullt om Almedalsveckan. Det är en unik tillställning och jag är glad att jag fick tillfälle att uppleva den inifrån förra året då jag och mina kollegor på Cohn & Wolfe arrangerade såväl seminarier som ett eget evenemang. Ryktesvis har jag hört att de det gamla gänget – förstärkt med nya talanger – rockar även i år med fullsatta seminarier trots att konkurrensen är hårdare än någonsin.
När DC visar sig från sin bästa sida är här som i Almedalen. Här finns en politisk atmosfär och på varenda BBQ man går på träffar man folk som på ett eller annat sätt arbetar politiskt. På samma sätt som det under Almedalsveckan känns naturligt och otvunget att med bara ben kliva fram till en sommarblommig makthavare och säga hej, känns det här naturligt att med en sval IPA i näven säga “hi” till pikétröjeklädda politiker som råkar vara på samma kalas.
För det är ju det Almedalen handlar om – att träffas i verkligheten. Vilket är det andra skälet till att jag ska avhålla mig från distansierad bevakning. Bortsett partiledartalen, är politikerveckan helt enkelt inte särskilt intressant att följa på håll. Att till exempel försöka fånga rosévinsminglet i en bloggpost är omöjligt, trots att det var där jag knöt förra årets viktigaste kontakter. Allt, säger allt, som sker under veckan bygger på det personliga mötet.
Därför är det också ett försvinnande litet intressanta bloggposter och tweets som slinker ut genom ringmuren. Niclas Strandh menar att det är att slarva med bygget av sin distribuerade närvaro. Så kan det vara, men är man på plats tror jag att det ändå är en rimlig prioritering.
För övrigt har jag ett gratistips till alla som grämer sig över att de betalat betydligt mer än 100 000 till sin byrå, men ändå inte får i närheten av den “pr” som Gudrun Schyman fick. Varför inte elda upp en söt hundvalp på Donners Plats? Det kommer garanterat att ge press.
No related posts.
För ett par dagar sedan fick jag en uppmaning av Martin Lindvall att komma med en dryg distansbevakning av Almedalsspektaklet från min amerikanska horisont. Av detta blir det inget, av två skäl:
För det fösta är det svårt att skriva annat än kärleksfullt om Almedalsveckan. Det är en unik tillställning och jag är glad att jag fick tillfälle att uppleva den inifrån förra året då jag och mina kollegor på Cohn & Wolfe arrangerade såväl seminarier som ett eget evenemang. Ryktesvis har jag hört att de det gamla gänget - förstärkt med nya talanger - rockar även i år med fullsatta seminarier trots att konkurrensen är hårdare än någonsin.
När DC visar sig från sin bästa sida är här som i Almedalen. Här finns en politisk atmosfär och på varenda BBQ man går på träffar man folk som på ett eller annat sätt arbetar politiskt. På samma sätt som det under Almedalsveckan känns naturligt och otvunget att med bara ben kliva fram till en sommarblommig makthavare och säga hej, känns det här naturligt att med en sval IPA i näven säga "hi" till pikétröjeklädda politiker som råkar vara på samma kalas.
För det är ju det Almedalen handlar om - att träffas i verkligheten. Vilket är det andra skälet till att jag ska avhålla mig från distansierad bevakning. Bortsett partiledartalen, är politikerveckan helt enkelt inte särskilt intressant att följa på håll. Att till exempel försöka fånga rosévinsminglet i en bloggpost är omöjligt, trots att det var där jag knöt förra årets viktigaste kontakter. Allt, säger allt, som sker under veckan bygger på det personliga mötet.
Därför är det också ett försvinnande litet intressanta bloggposter och tweets som slinker ut genom ringmuren. Niclas Strandh menar att det är att slarva med bygget av sin distribuerade närvaro. Så kan det vara, men är man på plats tror jag att det ändå är en rimlig prioritering.
För övrigt har jag ett gratistips till alla som grämer sig över att de betalat betydligt mer än 100 000 till sin byrå, men ändå inte får i närheten av den "pr" som Gudrun Schyman fick. Varför inte elda upp en söt hundvalp på Donners Plats? Det kommer garanterat att ge press.
