July 2010

Det verkar råda koncesus om att valet 2010 inte blir sociala medier-valet. Jag håller helt med, ty något sådant val kommer vi inte att få uppleva. Betydelsen av sociala medier i valrörelser kommer snabbt att bli såsom Nicholas Carr beskriver betydelsen av IT i företag: alla gör det och det innebär i sig ingen strategisk fördel över konkurrenterna.

Däremot vore det naturligtvis dumt att begränsa sig i sina kampanjer. Lek med tanken på kampanjer som inte använder sociala medier – eller för den delen reklamfilmer eller dörrknackning. Det är nästan svårt att föreställa sig hur det skulle se ut. Fast det finns faktiskt exempel på precis sådana kampanjer.

I helgen hölls val i Japan när hälften av ledamöterna i det japanska parlamentets (Kokkai) överhus skulle väljas. De japanska kampanjreglerna är strikta. Under den officiella kampanjtiden som varade från den 24 juni fick kandidaterna inte uppdatera sina webbplatser, inte knacka dörr och inte visa reklamfilm i teve.

Den japanska politikern Yukiko Tokai, som har blivit lite av ett affischnamn i västvärlden för Liberaldemokraterna (mycket för att hon ät utbildad i Boston och pratar utmärkt engelska). Den 23 juni twittrade hon för sista gången innan valet – sedan blev det tyst.

Reglerna är rigorösa – det finns till och med regler för hur stora papperslyktorna utanför kampanjkontoret får vara. Istället är de japanska politikerna hänvisade till att stå i gathörn och skrika, eller den mer moderna varianten att åka omkring i bilar med högtalare på taket. Reglerna säger givetvis hur många man får sitta i bilen.

Under dessa förhållanden är det naturligtvis inte möjligt att nå ut med sitt politiska budskap. Istället handlar det om korta slagord och framför allt om att så många gånger som möjligt under de långa kampanjpassen skrika ut kandidatens namn för att det ska bli ihågkommet vid valurnorna. Hela systemet gynnar de sittande politikerna och gör det svårt att ta sig in som ny politiker utan en plattform i etablerade medier.

Tillbaka till Sverige så säger oss kanske den genomreglerade japanska modellen något om hur sociala medier kan påverka politiken. Det ger politiker utan en etablerad plattform möjligheten att faktiskt nå ut till sina väljare med annat än bara slagord på affischer och flygblad.

På samma sätt som vi tycker att det är orimligt att slänga ut datorerna ur företagen, är det orimligt att inte använda sig av de mediekanaler som finns tillgängliga i en valkampanj. Frågan är hur länge det dröjer innan vi märker att det också har förändrat politiken.

Fotokredd: jag själv.
Källor:
Japan Realtime (WSJ) | 2
The Japan Times
Washington Post
Observing Japan

På slutet: jag försöker att hjälpligt följa med i den japanska politiken. Landet har fascinerat mig något oerhört sedan jag var där på ett månadslångt besök 2007. Min japanska är dock påver trots ett par terminer på Medborgarskolan.

Det verkar råda koncesus om att valet 2010 inte blir sociala medier-valet. Jag håller helt med, ty något sådant val kommer vi inte att få uppleva. Betydelsen av sociala medier i valrörelser kommer snabbt att bli såsom Nicholas Carr beskriver betydelsen av IT i företag: alla gör det och det innebär i sig ingen strategisk fördel över konkurrenterna. Däremot vore det naturligtvis dumt att begränsa sig i sina kampanjer. Lek med tanken på kampanjer som inte använder sociala medier - eller för den delen reklamfilmer eller dörrknackning. Det är nästan svårt att föreställa sig hur det skulle se ut. Fast det finns faktiskt exempel på precis sådana kampanjer. I helgen hölls val i Japan när hälften av ledamöterna i det japanska parlamentets (Kokkai) överhus skulle väljas. De japanska kampanjreglerna är strikta. Under den officiella kampanjtiden som varade från den 24 juni fick kandidaterna inte uppdatera sina webbplatser, inte knacka dörr och inte visa reklamfilm i teve. Den japanska politikern Yukiko Tokai, som har blivit lite av ett affischnamn i västvärlden för Liberaldemokraterna (mycket för att hon ät utbildad i Boston och pratar utmärkt engelska). Den 23 juni twittrade hon för sista gången innan valet - sedan blev det tyst. Reglerna är rigorösa - det finns till och med regler för hur stora papperslyktorna utanför kampanjkontoret får vara. Istället är de japanska politikerna hänvisade till att stå i gathörn och skrika, eller den mer moderna varianten att åka omkring i bilar med högtalare på taket. Reglerna säger givetvis hur många man får sitta i bilen. Under dessa förhållanden är det naturligtvis inte möjligt att nå ut med sitt politiska budskap. Istället handlar det om korta slagord och framför allt om att så många gånger som möjligt under de långa kampanjpassen skrika ut kandidatens namn för att det ska bli ihågkommet vid valurnorna. Hela systemet gynnar de sittande politikerna och gör det svårt att ta sig in som ny politiker utan en plattform i etablerade medier. Tillbaka till Sverige så säger oss kanske den genomreglerade japanska modellen något om hur sociala medier kan påverka politiken. Det ger politiker utan en etablerad plattform möjligheten att faktiskt nå ut till sina väljare med annat än bara slagord på affischer och flygblad. På samma sätt som vi tycker att det är orimligt att slänga ut datorerna ur företagen, är det orimligt att inte använda sig av de mediekanaler som finns tillgängliga i en valkampanj. Frågan är hur länge det dröjer innan vi märker att det också har förändrat politiken. Fotokredd: jag själv. Källor: Japan Realtime (WSJ) | 2 The Japan Times Washington Post Observing Japan På slutet: jag försöker att hjälpligt följa med i den japanska politiken. Landet har fascinerat mig något oerhört sedan jag var där på ett månadslångt besök 2007. Min japanska är dock påver trots ett par terminer på Medborgarskolan.

{ 0 comments }