Knappast någon kan ha missat när Tiger i fredags bad om ursäkt inför en publik som lovat att inte ställa några frågor och en hel värld framför teveskärmarna. Jag är inte lika imponerad av talet som vissa andra bloggare har varit. Delvis beror det på min allmänna skepsis till själva pudelinstitutionen. Jag lär säkert få anledning att återkomma till det i senare postningar.
Talet, som finns att titta på här, var förvisso välskrivet och oerhört tevemässigt: budskapen levererades i lagom långa sektioner med tydliga pauser emellan. Sektioner som lätt kan klippas ut och användas i nyhetsinslag utan att riskera att Tiger klipps mitt i en mening och år budskapet förvanskat.
Läs gärna utskriften av talet och fundera på hur Tiger försöker avgränsa vad som i fortsättningen ska vara offentligt och vad som inte ska vara det. I linje med det förklarar han också på ett självklart sätt varför den närvarande publiken inte fick ställa frågor.
Även om talet som helhet är välskrivet, finns det också svagare delar. Resonemanget kring hur media misskött sig saknar fingertoppskänsla. Jag förstår intentionerna bakom stycket, men det flyger inte.
Talet var också välregisserat och välrepeterat och naturligtvis väl framfört. Och det är nu vi börjar närma oss det stora frågetecknet. För detta var ju ursprunget till hela cirkusen: att det enda publiken fått se av Tiger har varit en välputsad fasad som inte stämmer med verkligheten bakom.
Dessutom ska vi komma ihåg att även om talet sågs av många, så var publiken inte delaktig. Tiger har inte festat för skattebetalarnas pengar. Tiger har inte skadat allmänheten. Tiger är inte skyldig åskådarna någon ursäkt. När Tiger (med rätta) stänger ute själva otrohetshistorien, är allt som återstår ett försök att minimera skadorna för affärsimperiet Tiger. Och det är faktiskt ganska ospännande.
No related posts.