February 2010

Den som vill ha ett skolexempel på när medieträning hade gjort susen ska lyssna på när Tomas Ramberg intervjuar Niklas Zennström i Ekots lördagsintervju från den 12 december förra året.

Tomas är som vanligt lysande som utfrågare. Han ställer öppna och nyfikna frågor. Han har en tydlig linje och rörelse genom programmet och han är lyhörd. Zennström är uppenbart inte riktigt bekväm i situationen, söker efter orden och när han inte riktigt kan hantera frågorna sluter han sig, blir defensiv och låter sur.

Varför blir det så?

Låt mig först slå fast att det inte har ett dugg med frågorna att göra. De var varken försåtliga eller syftade till att sätta dit Zennström. Nej, svaret ligger i att Zennström inte var tillräckligt väl förberedd. Han satte sig i en studio med en av Sveriges mest rutinerade intervjuare som ägnat tid åt research och att förbereda frågor. Utan att då själv vara förberedd är avståndet i rutin och erfarenhet oändligt. Med träning är det fortfarande stort, men hanterbart.

Jag är förespråkare av den moderna, eller om man så vill snällare, skolan när det gäller intervjuträning. Lennart Håkansson på Cohn & Wolfe har beskrivit metoden på ett bra sätt.

I korthet bygger den på att skapa en stensäkert fundament, en trygg budskapshamn. Från denna säkra hamn ger man sig sedan ut på längre och längre utflykter och den som tränas lär sig – ofta förvånansvärt fort – att på ett säkert sätt komma tillbaka till den trygga hamnen.

Det är en metod som erkänner att den som intervjuas är i erfarenhetsmässigt underläge. Fokus ligger på att skapa trygghet och säkerhet i intervjusituationen. Dessutom erkänner metoden journalistens rätt att välja frågor – det handlar inte om att trixa och slingra sig.

Träningen tar inte särskilt lång tid och bäst av allt är att det är roligt och att det ger omedelbara resultat oavsett från vilken nivå man börjar.

Lyssna på intervjun. Med relevant träning hade Zennström kunnat svara på precis samma frågor, men utan den defensiva och småsura framtoingen. Zennström hade kunnat gå från studion nöjd med att ha levererat sina budskap och lyssnarna hade fått en intressant och underhållande intervju med superentreprenören. Alla hade vunnit på mediaträning.

Den som vill ha ett skolexempel på när medieträning hade gjort susen ska lyssna på när Tomas Ramberg intervjuar Niklas Zennström i Ekots lördagsintervju från den 12 december förra året. Tomas är som vanligt lysande som utfrågare. Han ställer öppna och nyfikna frågor. Han har en tydlig linje och rörelse genom programmet och han är lyhörd. Zennström är uppenbart inte riktigt bekväm i situationen, söker efter orden och när han inte riktigt kan hantera frågorna sluter han sig, blir defensiv och låter sur. Varför blir det så? Låt mig först slå fast att det inte har ett dugg med frågorna att göra. De var varken försåtliga eller syftade till att sätta dit Zennström. Nej, svaret ligger i att Zennström inte var tillräckligt väl förberedd. Han satte sig i en studio med en av Sveriges mest rutinerade intervjuare som ägnat tid åt research och att förbereda frågor. Utan att då själv vara förberedd är avståndet i rutin och erfarenhet oändligt. Med träning är det fortfarande stort, men hanterbart. Jag är förespråkare av den moderna, eller om man så vill snällare, skolan när det gäller intervjuträning. Lennart Håkansson på Cohn & Wolfe har beskrivit metoden på ett bra sätt. I korthet bygger den på att skapa en stensäkert fundament, en trygg budskapshamn. Från denna säkra hamn ger man sig sedan ut på längre och längre utflykter och den som tränas lär sig - ofta förvånansvärt fort - att på ett säkert sätt komma tillbaka till den trygga hamnen. Det är en metod som erkänner att den som intervjuas är i erfarenhetsmässigt underläge. Fokus ligger på att skapa trygghet och säkerhet i intervjusituationen. Dessutom erkänner metoden journalistens rätt att välja frågor - det handlar inte om att trixa och slingra sig. Träningen tar inte särskilt lång tid och bäst av allt är att det är roligt och att det ger omedelbara resultat oavsett från vilken nivå man börjar. Lyssna på intervjun. Med relevant träning hade Zennström kunnat svara på precis samma frågor, men utan den defensiva och småsura framtoingen. Zennström hade kunnat gå från studion nöjd med att ha levererat sina budskap och lyssnarna hade fått en intressant och underhållande intervju med superentreprenören. Alla hade vunnit på mediaträning.

{ 0 comments }

Fredagsläsning. Washington DC har sett ett antal skandaler utspela sig genom åren. Men den mest välkända och mest mytomspunna i modern tid är utan tvekan Watergateaffären.

Upptakten till affären är välkänd: i juni 1972 ertappas med att ha brutit sig in i DNC:s kontor i Watergatekomplexet – ett då nybyggt område bestående av flera kontorsbyggnader, lägenheter och hotell (karta). Utredningen visade att alla fem inbrottstjuvar hade kopplingar till president Nixons återvalskommitté inför presidentvalet i november samma år. Detta fick också stort genomslag i media. Washington Post – med reportrarna Woodward och Bernstein – beskrev också hur kunskap om inbrottet funnits högt upp i statsapparaten, kanske så högt som i vita huset.

Nixon vann valet 1972 och inledde sin andra mandatperiod i januari 1973. Ett par månader senare tog affären fart på allvar när flera högt uppsatta personer i vita huset tvingades avgå för sin inblandning i affären. Kort därefter inleddes också senatsförhör som kom att kretsa mycket kring de bandupptagningar som fanns på allt som sagts i vita huset, men som Nixon vägrade att överlämna. Inte förrän högsta domstolen beslutat i frågan och Nixon stod inför en högst påtaglig möjlighet att hamna inför riksrätt, överlämnades banden.

På bandet fanns ett samtal som Nixon var inblandad i sex dagar efter inbrottet, där det diskuterades hur händelsen skulle mörkläggas. Nixon valde kort därefter att avgå.

Wikipedia har en mindre skissartad bild av händelseförloppet, som sträckte sig över mer än två år.

Watergateaffären har blivit en ikon och en symbol för korruption i maktens korridorer. Inte minst den välskrivna filmen Alla Presidentens Män från 1976 (se den!) har bidragit till affärens status. Men affären är också intressant på ett annat sätt.

Media har generellt svårt att hantera den här typen av långa, komplicerade händelseförlopp. Det finns ingen tydlig dramaturgi, även om rollerna i efterhand har blivit väl utmejslade med en korrupt president och två hjältejournalister. Det är omöjligt att sammanfatta affären på ens den bredaste broadsheet-sida, istället reduceras händelseförloppet till ett stort antal löst sammanhängande delar för att i efterhand sammanfatta med ett inbrott och en president som fick avgå.

Just denna benägenhet att hänga upp händelseförloppet på enskilda händelser och därför missa vad affären egentligen handlar om har vi ett tydligt svenskt exempel på: det finns antagligen människor som tror att Mona Sahlins Toblerone-affär faktiskt handlade om den namngivna chokladbiten. Utan att göra några andra jämförelser, så var också det en affär som utspelades under lång tid, där små fragment av historien kom fram allt eftersom för att till slut skapa en så tydlig bild att skandalen och avgången var ett faktum.

Det inbrott som gett historien dess namn, Watergate, utlöste en lång händelsekedja som till slut ledde till att presidenten avgick och flera i hans stab ställdes inför rätta och dömdes till fängelsestraff. Men vad var det egentligen tjuvarna var ute efter? Det har aldrig framkommit.

Fredagsläsning. Washington DC har sett ett antal skandaler utspela sig genom åren. Men den mest välkända och mest mytomspunna i modern tid är utan tvekan Watergateaffären. Upptakten till affären är välkänd: i juni 1972 ertappas med att ha brutit sig in i DNC:s kontor i Watergatekomplexet - ett då nybyggt område bestående av flera kontorsbyggnader, lägenheter och hotell (karta). Utredningen visade att alla fem inbrottstjuvar hade kopplingar till president Nixons återvalskommitté inför presidentvalet i november samma år. Detta fick också stort genomslag i media. Washington Post - med reportrarna Woodward och Bernstein - beskrev också hur kunskap om inbrottet funnits högt upp i statsapparaten, kanske så högt som i vita huset. Nixon vann valet 1972 och inledde sin andra mandatperiod i januari 1973. Ett par månader senare tog affären fart på allvar när flera högt uppsatta personer i vita huset tvingades avgå för sin inblandning i affären. Kort därefter inleddes också senatsförhör som kom att kretsa mycket kring de bandupptagningar som fanns på allt som sagts i vita huset, men som Nixon vägrade att överlämna. Inte förrän högsta domstolen beslutat i frågan och Nixon stod inför en högst påtaglig möjlighet att hamna inför riksrätt, överlämnades banden. På bandet fanns ett samtal som Nixon var inblandad i sex dagar efter inbrottet, där det diskuterades hur händelsen skulle mörkläggas. Nixon valde kort därefter att avgå. Wikipedia har en mindre skissartad bild av händelseförloppet, som sträckte sig över mer än två år. Watergateaffären har blivit en ikon och en symbol för korruption i maktens korridorer. Inte minst den välskrivna filmen Alla Presidentens Män från 1976 (se den!) har bidragit till affärens status. Men affären är också intressant på ett annat sätt. Media har generellt svårt att hantera den här typen av långa, komplicerade händelseförlopp. Det finns ingen tydlig dramaturgi, även om rollerna i efterhand har blivit väl utmejslade med en korrupt president och två hjältejournalister. Det är omöjligt att sammanfatta affären på ens den bredaste broadsheet-sida, istället reduceras händelseförloppet till ett stort antal löst sammanhängande delar för att i efterhand sammanfatta med ett inbrott och en president som fick avgå. Just denna benägenhet att hänga upp händelseförloppet på enskilda händelser och därför missa vad affären egentligen handlar om har vi ett tydligt svenskt exempel på: det finns antagligen människor som tror att Mona Sahlins Toblerone-affär faktiskt handlade om den namngivna chokladbiten. Utan att göra några andra jämförelser, så var också det en affär som utspelades under lång tid, där små fragment av historien kom fram allt eftersom för att till slut skapa en så tydlig bild att skandalen och avgången var ett faktum. Det inbrott som gett historien dess namn, Watergate, utlöste en lång händelsekedja som till slut ledde till att presidenten avgick och flera i hans stab ställdes inför rätta och dömdes till fängelsestraff. Men vad var det egentligen tjuvarna var ute efter? Det har aldrig framkommit.

{ 4 comments }

I veckan var det lanseringskalas för Artilect, ytterligare en tjänst för omvärldsbevakning på nätet. Jag var av geografiska skäl inte med, men har tidigare fått tjänsten demad för mig.

Det råder enighet om att marknaden för omvärldsbevakning redan är överetablerad och frågan är om Artilect har något som är så annorlunda eller så mycket bättre att de har en chans att slå sig in på marknaden. Artilec-Martins egna tankar finns i ett inlägg hos Jerry Silfwer.

Min egen åsikt är att Artilects tjänst har ett par fördelar gentemot konkurrenterna:

För det första och viktigaste har Artilect en modernare syn på vad som är en nyhetskälla än sina konkurrenter. Allt som uppdateras, allt som har en struktur och en kronologi kan användas som källa och användarna kan själva definiera dessa källor. Att Artilect dessutom har ambitionen att redan från början bevaka alla offentliga data och dokument gör det hela ännu mer spännande.

Det innebär att det kanske inte är helt rätt att kalla Artilect för ett bevakningsföretag, eftersom tjänsten är mer lik en generisk sökmotor. Skillnaden är – förutom ett snävare källmaterial – att du som användare själv väljer hur informationen ska filtreras istället för att Googles algoritm gör det.

För det andra analyserar Artilect sammanhang, vilket enligt deras egen utsago gör det möjligt att särskilja relevanta träffar även om söktermerna är breda. Ett problem som vi ständigt ställs inför och som påfallande ofta resulterar i dyrt, manuellt arbete. De är inte ensamma om att hävda detta, men om det verkligen fungerar så är de först.

För det tredje är Artilect hackvänliga i ordets positiva bemärkelse. De tjänster som lanseras kommer bara att skrapa på ytan av vad som kan göras med den insamlade informationen och arkitekturen gör det enkelt att bygga på den data som finns. Det innebär att vi ganska snart kommer att få se både häftigare och mer specialiserade tjänster som bygger på Artilects data.

Återstår så det viktigaste för framgång – affären. Marknaden är som sagt redan väl etablerad, för att inte säga överetablerad. Dessutom finns det gratistjänster som man når väldigt långt. Det är här som flera av aktörerna på marknaden stupar: de tillför inte tillräckligt med värde till det som finns tillgängligt gratis.

Nästa problem har varit att tjänsterna ofta är svåra att passa in i existerande arbetsflöden och administrativa rutiner. Hur Artilect står sig här vet jag inte.

Om man ska våga sig på en slutsats så är jag försiktigt positiv till Artilect. Framför allt om man har behov som går lite utanför vad andra off the shelf-produkter kan erbjuda, så tror jag att det är ett utmärkt val. Och om Artilect också presenterar ett bra affärsförslag ser jag ingen anledning till att deras tjänst inte skulle kunna konkurrera på marknaden.

I veckan var det lanseringskalas för Artilect, ytterligare en tjänst för omvärldsbevakning på nätet. Jag var av geografiska skäl inte med, men har tidigare fått tjänsten demad för mig. Det råder enighet om att marknaden för omvärldsbevakning redan är överetablerad och frågan är om Artilect har något som är så annorlunda eller så mycket bättre att de har en chans att slå sig in på marknaden. Artilec-Martins egna tankar finns i ett inlägg hos Jerry Silfwer. Min egen åsikt är att Artilects tjänst har ett par fördelar gentemot konkurrenterna: För det första och viktigaste har Artilect en modernare syn på vad som är en nyhetskälla än sina konkurrenter. Allt som uppdateras, allt som har en struktur och en kronologi kan användas som källa och användarna kan själva definiera dessa källor. Att Artilect dessutom har ambitionen att redan från början bevaka alla offentliga data och dokument gör det hela ännu mer spännande. Det innebär att det kanske inte är helt rätt att kalla Artilect för ett bevakningsföretag, eftersom tjänsten är mer lik en generisk sökmotor. Skillnaden är - förutom ett snävare källmaterial - att du som användare själv väljer hur informationen ska filtreras istället för att Googles algoritm gör det. För det andra analyserar Artilect sammanhang, vilket enligt deras egen utsago gör det möjligt att särskilja relevanta träffar även om söktermerna är breda. Ett problem som vi ständigt ställs inför och som påfallande ofta resulterar i dyrt, manuellt arbete. De är inte ensamma om att hävda detta, men om det verkligen fungerar så är de först. För det tredje är Artilect hackvänliga i ordets positiva bemärkelse. De tjänster som lanseras kommer bara att skrapa på ytan av vad som kan göras med den insamlade informationen och arkitekturen gör det enkelt att bygga på den data som finns. Det innebär att vi ganska snart kommer att få se både häftigare och mer specialiserade tjänster som bygger på Artilects data. Återstår så det viktigaste för framgång - affären. Marknaden är som sagt redan väl etablerad, för att inte säga överetablerad. Dessutom finns det gratistjänster som man når väldigt långt. Det är här som flera av aktörerna på marknaden stupar: de tillför inte tillräckligt med värde till det som finns tillgängligt gratis. Nästa problem har varit att tjänsterna ofta är svåra att passa in i existerande arbetsflöden och administrativa rutiner. Hur Artilect står sig här vet jag inte. Om man ska våga sig på en slutsats så är jag försiktigt positiv till Artilect. Framför allt om man har behov som går lite utanför vad andra off the shelf-produkter kan erbjuda, så tror jag att det är ett utmärkt val. Och om Artilect också presenterar ett bra affärsförslag ser jag ingen anledning till att deras tjänst inte skulle kunna konkurrera på marknaden.

{ 0 comments }